Röster om adoption

Hej! Jag heter Sofie Diffner och är 42 år. Jag föddes 1977 i Colombia och var 7 månader gammal när jag adopterades och kom till Sverige.

Jag har fått veta att jag är hittad, så därför har jag inga namn på möjliga biologiska föräldrar. Detta är något som jag har accepterat och inte lagt så mycket energi på som barn. Däremot har jag vetat vilken min fosterfamilj varit och det har varit dem som jag sett som ” min colombianska familj”. Min svenska familj hade kontakt med fosterfamiljen flera år efter adoptionen, men den kontakten rann ut i sanden allt efter att åren gick. Jag hade önskat att mina föräldrar orkat hålla i kontakten, så att det kunde vara lätt att ta kontakt vid vuxen ålder.

Jag har inte haft något behov av speciell förståelse från omgivning eller familj egentligen, utan har tyckt att det snarare är rätt skönt att kunna säga “nej, jag vet inte vem mina biologiska föräldrar är, jag är hittad”. Detta har ändrats över tid.

Jag hade önskat att adoptionsorganisation, familj och omgivning haft större förståelse för att även fosterfamilj, eller andra kontakter som man haft innan adoption, kan vara minst lika viktiga som de biologiska föräldrarna. Framför allt för oss som inte har uppgifter om biologiska föräldrar.

År 2013 åkte jag och min man för att adoptera ett barn i Colombia. Detta blev delvis en återresa för min egen del, då jag fick möjlighet att träffa delar av min fosterfamilj (de hade hittat mig), samt besöka det barnhem som jag varit inskriven på. Däremot valde jag att inte försöka söka mina rötter. Jag var i första hand där för att ta emot ett barn, så det andra blev en bonus, men inte känslomässigt jobbigt. Bara roligt. Det har gjort att jag känner mig mer intresserad av landet och hoppas på att kunna åka tillbaka en dag.

Efter att vi kommit hem från Colombia har känslan av att önska hitta biologiska föräldrar växt sig starkare. Jag har skickat in DNA-test och på så vis hoppas jag att jag kanske kan få tag i någon släkting som kan hjälpa mig vidare. Inser att det är ganska långsökt dock. Har enbart fått positiva reaktioner från omgivningen gällande DNA-testet.

Hej! Vi (Sara, 33 år och Gabriel, 36 år) är båda adopterade från Sydkorea. Vi kom nästan samtidigt till Sverige i juli 1988, då var vi 1 år respektive 4 år gamla. Vi är varandras ungdomskärlek och fann varandra för drygt 17 år sedan. Kanske är det just adoptionerna som gör att vi förstått varandra så väl genom åren, trots våra väldigt olika personligheter och skilda upplevelser av att vara adopterad…

Vi väntar i detta nu på att få hämta vår lilla pojke från Sydkorea som vi matchades med i februari. När som helst, gärna NU                         .

Vi var ett av de par som fick vänta länge på barnbesked från Sydkorea och bara veckan innan beskedet till slut kom åkte vi på en akut semesterresa (innan Covid-19 var ett internationellt problem…) för väntan blev för jobbig. Vi åkte för att bearbeta och mentalt ställa in oss på att inte få bli föräldrar. Samtidigt hade vi bokat in ett möte med landansvarig på Adoptionscentrum för att få prata lite mer om varför vi inte fått besked om barn och förstå varför vi fått vänta så länge. Vi var ganska trötta och hängiga där i början av februari efter den tråkiga mörka vintern och väntans tider som aldrig tog slut. Landansvarig ringde oss dagen före det inbokade mötet, på eftermiddagen, och jag (Sara) tänkte att hon kanske hade blivit sjuk och behövde ställa in mötet, det var ju februari trots allt. Jag hade inte en tanke på att hon istället ringde för att berätta att vi fått barnbesked! Gabriel hade stålsatt sina känslor i självbevarelsedrift och reagerade komiskt med att inte förstå vad som hade sagts, kortslutning! Det tog kanske en vecka innan han kunde släppa det praktiska och förstå att han faktiskt skulle bli pappa – och det intalar vi oss fortfarande förundrat, är det äntligen vår tur? Kommer det bli verklighet?

I samband med adoptionsprocessen gick utredarna och psykologen djupt in i våra tankar och reflektioner över våra egna adoptioner och, såklart att vi ville adoptera själva. Även om vi inte tyckte det var så jättekul att granskas och ”dömas” så känns det i efterhand skönt att beslutet ändå fick ta tid att bearbetas.

Det som tydligast känns annorlunda för vår del är att ingen kommer ifrågasätta om vår pojke ”verkligen är vår”, och han kommer heller inte behöva försvara oss som hans ”riktiga föräldrar” eller ens prata om adoptionen om han inte vill – såsom vi har fått göra. Vi har alltid sagt ”jag är adopterad” direkt efter att vi presenterat oss för någon. Det kändes som att det var det alla ville veta för att vi har asiatiskt utseende, svenska namn och pratar flytande svenska.

Det kommer bli lärorikt och spännande att se hur stor eller liten del adoptionen kommer få utrymme i vår pojkes liv. Han kommer i alla fall garanterat få göra många återresor till sitt ursprungsland, vi älskar Sydkorea – vårt andra hem!

Jag heter Nina, 39 år och adopterades från Sri Lanka 1981. Min familj är maken Togge, 43 år (Sverige) och våra två döttrar Maria, 6 år (Medellin, Colombia) och Anna, 3 år (Medellin, Colombia).

Att adoptera när en själv är adopterad kan tänkas vara en självklarhet men så var det inte för mig. Jag och min man var ju i det spåret som de flesta av oss – att få barn skulle ju vara enkelt. Men efter flera år av kämpande så började en tanke om adoption infinna sig. Efter den obligatoriska föräldrautbildningen som vi för övrigt tyckte lade för mycket fokus på adoptioner som inte slutat bra, bestämde vi oss för att adoptera. Då blev det en självklarhet för mig att det var den här vägen vi skulle gå.

Två år innan vi fick Maria åkte jag och min man till Sri Lanka, 2014 för att få uppleva landet och känna efter om jag ville söka mitt ursprung. Jag valde att inte söka mitt ursprung för känslan fanns inte där utan istället kom jag hem med mer kärlek till min adoptivfamilj. Jag är uppvuxen med två föräldrar som själva inte hade några erfarenheter av adoption men deras förhållningssätt gav mig en vägledande bild för vad jag som adopterad själv värdesätter och tycker är viktigt vilket jag känner är användbart för mig som adoptivförälder. Mina föräldrar hade stor öppenhet för mitt ursprung under uppväxten. Vi kollade på smalfilmer, fotografier och vi hade leksaker och böcker från Sri Lanka. När jag gjorde min återresa 2014 så hamnade jag ofta i nostalgiska känslor för det fanns så mycket som jag kände igen från min uppväxt trots att jag aldrig hade satt min fot där på 33 år.

Vårt första val av land att adoptera ifrån hade varit Sri Lanka men vid den tidpunkten året 2015 så gick det inte pga oegentligheter som behövde redas upp i landet. Utgångspunkten för oss var att välja ett land som kändes tilltalande t ex med språket och kulturen men vi ville så klart också välja ett land där adoptionsprocessen inte skulle ta för lång tid, så Colombia blev det! Jag hängde aldrig upp mig på att det inte gick att adoptera från Sri Lanka. Nu i efterhand är det ju en roligare familjekonstellation vi har med ursprung från tre länder.

2016 fick vi Maria och två år senare kom Anna. Flickorna är från samma barnhem vilket var ett specifikt önskemål jag hade utifrån att jag själv har en adoptivbror från samma barnhem som jag. Jag och min bror kommer för alltid ha den kopplingen och det känns fint. Jag vill att mina döttrar ska känna att deras ursprung är en del av vår familj. Ursprung har betydelse och måste få ta plats utifrån tid och mognad. Jag bävar inför den dagen som faktiskt börjar närma sig då min äldsta dotter kommer vilja/behöva få veta mer om vad som finns bortom den tiden före barnhemmet. Bio-familjen som då inte kunde räcka till men som ändå finns här som ett osynligt band. Min rädsla handlar kort sagt om att bli bortvald, att jag inte får vara mamma längre till mina barn men jag vet ju att den är obefogad och grundlös. Mina döttrar ska aldrig behöva känna att de måste välja den ena eller den andra utan jag vill vara öppen med att de har både mig och en bio-mamma. Min mamma som jag växte upp med var tydlig med att hon var min mamma oavsett vad! Det löftet tar jag med mig i mitt föräldraskap.

Nu 6 år sedan är jag beredd på att göra egen eftersökning av mitt ursprung. Dels för att jag känner att nu är jag redo för det då nyfikenheten har vuxit med åren men också för att visa vägen för mina döttrar om hur det kan gå tillväga och vara en förebild.

Hej! Mitt namn är Carola Pinjefors. Jag föddes i Busan i Sydkorea 1983 och kom till Sverige när jag var cirka 6 månader gammal. Min familj och jag bor i Malmö och består av mig mamma Carola, pappa Stefan och vår 2-åriga son Rex.

I november 2018 fick vi det efterlängtade barnbeskedet. Vi hade blivit matchade med en underbar liten pojke som vi gav namnet Rex. I slutet av augusti 2019 reste vi till Sydkorea som vi besökt flera gånger tidigare. Efter en lång väntan skulle vi äntligen bli en familj och hämta vår son Rex. I oktober lämnade vi Sydkorea och plötsligt var vi tre på väg hem till Sverige.

När vi valde att påbörja vår adoptionsprocess, hade vi redan Sydkorea i tankarna som val av land. En anledning var vår gemensamma nyfikenhet och intresse för landet. Vi upplevde det betydelsefullt, om vi kunde få möjlighet att dela med oss av upplevelser och erfarenheter från ett land som stod oss båda två nära. En annan anledning var våra tidigare resor till Sydkorea, att vi kände att vi fått en större relation till landet samt vår kontakt med min biologiska familj som vi besöker på våra resor.

Vi är tacksamma över att våra föräldrar, nära släkt och nära vänner har varit stöttande genom hela vår adoptionsprocess och även tiden långt innan, när vi längtade efter att bilda familj. Till en början var jag lite nervös över hur min familj i Sydkorea skulle reagera, men jag upplevde även dem som stöttande och glada för vår skull.

När vi nu är en familj sedan en tid tillbaka, uppkommer det tankar hos mig kring hur mina föräldrar blev bemötta när jag kom till dem. Jag funderar även på hur vi som familjen Pinjefors kommer att bli bemötta framöver. Kommer det att finnas skillnader? Mina tankar handlar till stor del om att jag och mitt barn delar födelseland och till viss del utseendemässiga drag och att det kan upplevas på olika sätt. Vår vilja är att vara öppna och lyhörda inför vår sons eventuella funderingar och tankar kring sitt ursprung och bemöta dessa så bra vi bara kan. Vi kan bara göra vårt bästa.

Vilken lycka! Äntligen fick vi möjligheten att bli en familj. Vi blir otroligt rörda över att få uppleva vår sons utveckling och känslan som uppstår är helt fantastisk. Det har så klart sina utmaningar, men det vi får tillbaka är ingenting annat än underbart.

Till er som går i adoptionstankar kan vi ge rådet att det finns många familjer att rådfråga och samtala med om man har tankar och funderingar. Det kan hända att det känns lite ensamt i “adoptionsvärlden” men den är stor, med många familjer som har olika upplevelser och erfarenheter.

Hej! Mitt namn är Mikael och jag är nybliven småbarnsförälder tillsammans med min fru Sara. Vi är föräldrar till två livsglada bröder, Wilbert 5 år och Anthony 3 år. De förgyller vår vardag med bus och spring.

Vi blev familj i april 2019. Då kom vi hem från Filippinerna. Barnen var då 4 respektive 2 år.

Wilbert och Anthony är biologiska bröder och vårt första möte med dem var via Skype. Det var otroligt kul att få se och höra dem. Vi hade förberett oss med leksaker och olika sånger som vi skulle sjunga. Innan Skype hade vi skickat ner bilderböcker med bilder på deras rum, leksaker och vårt hem. Det var samma leksaker som vi nu hade med oss till Skype-samtalet. Vi var nervösa men så fort deras små ansikten dök upp så släppte det. Vi stämde upp i sånger, gjorde gester, pratade engelska och några fraser på tagalog. Wilbert var så tålmodig när han var med oss. Han försökte hänga med när vi sjöng och han integrerade med oss när vi kastade bollar till honom genom skärmen. Anthony hade spring i benen och han dök upp några minuter då och då för att sedan försvinna iväg på något bus. Hans energi var härlig att se.

Tiden efter Skype-samtalet till att få resebeskedet tycker vi kändes som en evighet. Att känna sig så nära pojkarna men ändå vara så långt ifrån varandra var jobbigt.

Väl på plats i Filippinerna så var det otroligt känslosamt att träffa dem. Dock så hade adoptionsorganisationen på plats förberett dem bra så de visste att vi skulle komma. Wilbert mötte oss i dörren och Anthony kom kort därefter. Han var lite mera avvaktande i början men slappnade av mera när vi lekte tillsammans. Vi kommunicerade genom att blanda engelska med enstaka ord och fraser på tagalog. Vi hade även med oss bildstöd med bilder på olika känslouttryck, saker som kan vara svåra att förklara med ord. Vi tog det väldigt lugnt om dagarna och lät barnen få landa i allt det nya och knyta an till oss.

Resan hem gick bra trots att det tog lång tid. Vi valde en nattflygning så att barnen kunde sova största delen av flygningen.

Väl hemma så fortsatte vi anknytningen genom att ha fasta rutiner, ta det lugnt och hela tiden vara lyhörda för barnen. Vi fortsatte använda oss av bildstöd. Det hjälpte oss alla genom att både vi och barnen kunde peka på bilder när det var dags för mat, gå på toaletten, tvätta sig m.m. Vi hade även en uppsättning bilder på olika sjukdomssymptom som barnen kunde använda sig av om de kände sig dåliga. Den första tiden var vi hemma tillsammans i 6 månader, därefter började jag att arbeta deltid medan Sara fortsatte att vara föräldraledig.

Att vi adopterade från Filippinerna berodde på flera olika faktorer. En är att jag själv är adopterad från Indonesien och att jag då delar det asiatiska utseendet med barnen. På så vis avdramatiseras vissa situationer barnen kan utsättas för. Jag tror också att jag kan ha en bra förståelse för vissa frågor som kan uppstå under deras uppväxttid.

Själv kom jag till Sverige som nästan nyfödd så jag var mera som ett oskrivet blad medan våra pojkar har mera i bagaget. Det viktiga tror jag, är att komma ihåg att de är egna individer och skriver sina egna böcker. Att jag klarade av vissa situationer som uppstod i samband med att jag var adopterad, betyder inte att våra pojkar kommer reagera eller känna likadant.

Jag tror även att jag kan relatera till många situationer både i skolan och yrkeslivet som barnen kommer utsättas för pga. av sin adoption genom att jag själv är adopterad. Det kan vara allt från att vara den enda mörkhyade i en sammankomst till att få frågor om sina föräldrar. Då kan det kännas tryggt för dem att veta att även deras pappa gått igenom samma sak.

Vi har under vår adoptionsprocess haft ett bra stöd från vår omgivning och vårt närmaste nätverk. Alla har varit med på resan från början. Idag är de en tillgång och ger trygghet till våra pojkar.

Ett tips till er som ska adoptera är att gärna ta kontakt med någon som gått igenom hela processen. Även om vi känt oss förberedda och läst mycket litteratur om adoption så kan det vara svårt för de som inte adopterat att förstå och relatera till det vi gått igenom. Det är en känslofylld resa för alla inblandade, speciellt för barnen och allt måste få ta sin tid. Det kan vara svårt för andra att förstå varför man till exempel går runt och bär på en 5-åring. Det kan vara svårt för de som inte tillhör närmaste omgivningen att förstå att barnen börjar om sin anknytningsprocess och är väldigt små barn inombords. Tillsammans går vi igenom alla utvecklingsstadier från 0 år och framåt. Det är skönt att då kunna prata med andra som adopterat och som gått igenom liknande och som förstår.

Tiden går fort och det har redan nästan gått ett och halvt år sedan vi kom hem från Filippinerna. Dagarna flyger fram och pojkarna har mycket energi. De älskar sina cyklar och vi brukar var ute på cykelturer nästan varje dag. Idag pratar vi bara svenska hemma och deras språkutveckling har gått framåt. På kvällarna läser vi böcker som barnen själva får välja. Vi har också fortsatt att göra bilderböcker från vår adoptionsresa och deras första tid hemma så att de själva kan återkoppla till det som varit. Vi känner oss otroligt tacksamma att vi får vara med på deras resa i livet.