Uttalanden


Uttalande med anledning av Uppdrag Gransknings kommande program om adoptionerna från Chile

Under flera års tid har vi tagit del av adopterades och biologiska föräldrars berättelser om oegentligheter kopplade till adoptioner från Chile. Dessa berättelser väcker mycket känslor och oro, och vi som arbetar på eller är förtroendevalda i Adoptionscentrum är djupt berörda över de livsöden som beskrivs.

En brottsutredning tillsattes för fyra år sedan i Chile efter att det blivit uppenbart att det förekommit allvarliga oegentligheter i flera adoptionsprocesser. Det man i dagsläget undersöker är omkring 600 adoptioner. Av dessa är hälften inhemska adoptioner i Chile och resten är internationella adoptioner till flera olika länder, bland annat Sverige. För att få en bild av omfattningen kan sägas att av de drygt 2000 adoptioner som genomfördes från Chile till Sverige mellan 1970- och 1990-talen ingår ungefär 100 i den chilenska brottsutredningen.

Brottsutredningen i Chile har vare sig Sverige, Adoptionscentrum eller vår före detta medarbetare i fokus, utan är mycket mer övergripande än så. Det handlar om hur samhället såg ut, med bristande strukturer och resurser, och hur myndigheter och domstolar agerade.

Det vi inte vet idag är i vilken mån och vilken typ av oegentligheter som skulle kunnat förekomma i de adoptioner som genomförts till Sverige. Alla adoptionshandlingar som vi har tagit del av ser juridiskt korrekta ut och gällande lagar och regler har efterlevts. Detta understryks av den i Chile ansvariga ministern Balmacedas uttalande i Chilevision i förra veckan att inga brott har kunnat konstateras och att det inte går att väcka åtal. Adoptionscentrum har hela tiden förklarat sig villiga att bistå den chilenska utredningen med all information vi har tillgänglig. 

Adoptionscentrum tycker att ansvarsfrågan ska belysas och att den utredning av internationella adoptioner, som regeringen har utlovat, är nödvändig. Svenska myndigheter har yttersta ansvaret för den internationella adoptionsverksamheten i Sverige och utländska myndigheter har ansvar för adoptionsprocessen i respektive land. Adoptionscentrum har självklart ansvar för de adoptioner som vi förmedlar men vi kan inte ta ansvar idag för de värderingar som gällde för flera decennier sedan. Vårt ansvar är att kontrollera och säkerställa att de adoptioner vi förmedlar genomförts på ett korrekt sätt. Allt arbete utgår från de nationella och internationella lagar och konventioner som råder vid varje adoptionstillfälle. Fokus ligger hela tiden på barnets bästa i ett livslångt perspektiv.

Wilhelm Kaldo, Förbundsordförande

Stockholm juni 2021

Med anledning av Uppdrag Gransknings kommande program om adoptionerna från Chile har vi fått en mängd frågor som vi valt att svara på skriftligen. Läs dessa frågor och svar här.

Läs mer om brottsutredningen i Chile här.


Uttalande om Colombia

Vi är bedrövade och berörda över de livsöden som beskrivs i media. Det ligger en tragedi bakom varje adoption. Inget barn ska behöva skiljas från sina föräldrar. Av vilket skäl det än är. Men en adoption är också ett sätt att föra in hopp i en pågående tragedi. Tyvärr finns det många barn runt om i världen som av olika anledningar inte kan växa upp i sin ursprungsfamilj. Inga barn ska behöva växa upp utan föräldraomsorg, inget barn ska behöva växa upp på barnhem. Barn har rätt till en familj. Den idén står vi fast vid.

Vi har i DN:s granskning saknat ett barnperspektiv. Vad finns det för alternativ för ett barn som föds in i en familj där det saknas möjligheter att tillgodose barnets grundläggande rättigheter? Här har det skett stora förändringar sedan sent 1960-tal och fram tills idag. Kultur, religion, stigman, resurser, kunskap, erfarenheter och samhället i stort såg annorlunda ut för 50 år sedan, och de bedömningar som gjordes av myndigheterna likaså. Det var inte ovanligt att unga ogifta kvinnor påverkades och pressades till att lämna sina barn för adoption av samhället, kyrkan och den egna familjen. Stödet till ensamstående mödrar var otillräckligt och det fanns många gånger inga andra alternativ; det fanns ingen barnomsorg att tillgå och aborter var olagliga. Det var inte heller ovanligt att barn omhändertogs av myndigheterna om det saknades resurser i ursprungsfamiljen. Artikel 21 i FN:s barnkonvention säger ”Vid adoption ska staten säkerställa att största vikt ges till vad som bedöms vara barnets bästa”. Detta betyder att myndigheter i ursprungsländerna både då och nu har ansvar för beslut som kan strida mot de biologiska föräldrarnas vilja.

I rapporteringen i media efterfrågar vi en djupare och bredare kunskap om kontexten, både i fråga om kultur och tidsepok, i förhållande till internationell adoption. Här skulle vi också önska att bilden av internationella adoptioner nyanserades, och att skillnaderna mellan reglerade adoptioner som genomförts enligt gällande lagar och regler av auktoriserade adoptionsorganisationer, och olika typer av privata, oreglerade adoptioner blev tydligare.

Adoptionscentrum tycker att ansvarsfrågan är värd att belysas och att den utredning av internationella adoptioner från 1960 till 1990-talen, som regeringen har utlovat, är nödvändig. Svenska myndigheter har yttersta ansvaret för den internationella adoptionsverksamheten i Sverige och utländska myndigheter har ansvar för adoptionsprocessen i respektive land. Adoptionscentrum har självklart ansvar för de adoptioner som vi förmedlar men vi kan inte ta ansvar idag för vilka värderingar som gällde för 50 år sedan. Vårt ansvar är att kontrollera och säkerställa att de adoptioner vi förmedlar genomförts på ett korrekt sätt, allt arbete utgår från de nationella och internationella lagar och konventioner som råder vid varje adoptionstillfälle. Fokus ligger hela tiden på barnets bästa i ett livslångt perspektiv.

Johan Högberg, Förbundsordförande

Stockholm april 2021


Uttalande om Chile

I ett antal artiklar i Dagens Nyheter framkommer det vittnesmål om att adopterade har adopterats utan sina mammors vetskap.

Läsningen i Dagens Nyheter väcker många känslor och jag förstår att de som drabbats känner stor sorg. Jag adopterades själv från Iran tidigt på 1970-talet genom en enskild (oreglerad) adoption och vet hur viktigt det är att få klarhet kring sitt ursprung. Jag är själv trygg i att jag har genuin och korrekt bakgrund även om det finns en del misstag på vissa ställen i dokumentationen.

För oss på Adoptionscentrum är nu vår absoluta prioritet att stötta adopterade och adoptivföräldrar som har frågor kring sina adoptioner som gått via oss på Adoptionscentrum. Vi har upprättat en stödlinje och hoppas kunna hjälpa till där det behövs mest just nu.

När det gäller själva sakfrågan så välkomnar vi att det pågår en utredning i Chile av chilenska myndigheter. Utredningen har pågått i tre år. I de fall utredarna har bett oss om hjälp så har vi självklart bistått. Det har ännu inte riktats några anklagelser mot Adoptionscentrum, utan man utreder vad som hände inom landet när barnen blev godkända för adoption. Oavsett vilket, har vi som organisation självklart ett ansvar. Ett ansvar för alla som har adopterats via oss. Berättelser, minnen och vittnesmål från tidiga adoptioner från 1970- och 80-talen behöver komma upp till ytan så att vi får klarhet i vad som har hänt och att såren efter detta kan börja läka. 

Jag måste dock framhålla att det är en stor skillnad på de adoptioner som gjordes för 40 eller 50 år sedan och de adoptioner som görs idag. Världen och värderingar ser annorlunda ut i dag och nu styrs alla adoptioner av Haagkonventionen, lagstiftning, tillsyn och FN:s barnkonvention.

Adoptionscentrum är en ideell organisation, utan vinstintresse. Idag försöker de länder vi adopterar ifrån i första hand att barnet ska bo kvar hos sin biologiska familj. I andra hand adopteras barnet inom landet. Först i tredje hand, när inget alternativ finns, kan det bli aktuellt med internationella adoptioner. Och det är här vi från Adoptionscentrum kommer in.

De flesta av oss som jobbar här eller som sitter i styrelsen är själva adopterade eller har adopterat. Alla har sin egen unika resa. Flera av oss har sökt sitt ursprung på olika sätt. Andra av oss har inte gjort det, eller inte kunnat göra det. Trots att det saknas uppgifter i mina egna handlingar, exempelvis min mammas namnteckning, så känner jag mig trygg och säker på att min egen adoption är korrekt.  Jag känner med dem som inte har det som jag. Jag förstår den smärtan.  

Jag är glad över att det ställs långt högre krav på dokumentation idag. Jag är också stolt över att min organisation, Adoptionscentrum, har gått i bräschen för att förbättra detta genom vårt stora och viktiga internationella nätverk. Jag sätter också stort värde på adoptionskritikernas insats för att stärka rättssäkerheten. Och jag delar starkt deras uppfattning att alla har rätt till sitt ursprung.  

Det finns tragedi i botten av varje adoption. Inget barn ska behöva slitas från sina föräldrar. Av vilket skäl det än är. Men adoption är också ett sätt att föra in hopp i en pågående tragedi. För inget barn ska heller behöva förbli övergivet. Barn har rätt till en familj.

Johan Högberg, Förbundsordförande
Stockholm februari 2021