Fullständiga svar på DNs frågor om Sydkorea och Kina

2021-06-22

Vilka reaktioner har ni mött efter granskningarna under vintern och våren?

Reaktionerna har förstås varierat. Men det som är gemensamt för många är en ökad oro. Oro för den egna bakgrunden, eller oro för att adoptioner inte gått rätt till. Vi har fått lägga ner stora resurser på att möta den oron. Ett sätt vi gjort det är genom att starta en stödlinje.

Eftersom granskningarna i så hög grad har pekat mot AC har det förstärkt den ganska vanliga missuppfattningen att Adoptionscentrum är en myndighet, och många som inte är medlemmar hos oss vill ha svar på frågor. Vi har tyvärr inga stora resurser för det tryck granskningarna föder och det leder i sin tur till att många blir besvikna. Vi har tack och lov fantastisk personal som gör allt för att svara upp på frågor och oro.

Sen är det ju många i förbundet som verkligen längtar efter en utredning. Det finns många missuppfattningar som behöver redas ut och det finns ett berättigat krav på stöd till de adopterade som vi vill vara med att driva fram. Vi tror också att det finns viktiga lärdomar att dra från adoptionernas barndom när regleringarna var små eller obefintliga. Den osäkerhet som föddes av det drabbar nu på samma sätt barn som kommer till familj genom surrogat och donation. Det är dags att staten reglerar detta för att vi inte ska se en repris av den berättigade kritik som kommer ur de tidiga adoptionerna.

Hur påverkar covid-19 er verksamhet?

Pandemin gör ju att det är svårt för adoptivföräldrar att resa till sina barn. Det är ju den viktigaste effekten, därför att det gör att barnen ofta får tillbringa längre tid på institutioner. Det är förstås olyckligt för vi vet att barn mår mycket bättre i familj. Vi har förstås också svårare att bedriva den typen av föreningsverksamhet vi vill när medlemmarna inte kan mötas, men vi ser ju att aktiviteten växer genom konferensverktyg och i olika forum.

Hur påverkar det minskade intresset för adoption er verksamhet?

Vi upplever inget minskat intresse för adoption. Tvärtom är det sedan några år åter ett tilltagande intresse för internationella adoptioner. Däremot så har de flesta av våra samarbetsländer ett betydligt bättre omhändertagande av barnen i det egna landet. Det gör ju att det är färre barn som blir aktuella för en internationell adoption från de länderna. Det gläder vi oss åt.

Sydkorea

Ni uppger i er senaste auktorisationansökan till Mfof att SWS/KWS rådgivning till gravida kvinnor är objektiv och att adoption läggs fram som en sista utväg. Hur vet ni att det fungerar så?

KWS följer en officiell manual utfärdad av MoHW – Ministry of Health and Welfare, när de ger rådgivning och information till biologisk förälder innan den kan ge samtycke för adoption. Manualen reglerar tydligt vad som ska ingå i rådgivningen och när ett samtycke för adoption får lämnas och hur samtycket behöver utformas.

Den sydkoreanska staten, genom MoHW, utövar tillsyn över KWS och granskar att KWS arbete sker i enlighet med manualen. Om de inte uppfyller kraven riskerar de att mista sitt tillstånd att förmedla internationella adoptioner. Vi kontrollerar processerna i Sydkorea genom regelbundna besök och då ber vi KWS redogöra för sitt arbete och sina rutiner vad gäller rådgivning till gravida kvinnor. Rådgivningen sker av licensierade socialarbetare. Vår bedömning är att KWS utför rådgivningen på ett professionellt sätt och att det inte finns incitament för KWS att påverka mödrar till att lämna barn för adoption.

Hur ser ni på att adoptionslagen i Sydkorea bryter mot Barnkonventionens artikel 8 om alla barns rätt att veta sin identitet, när detta i praktiken kräver de biologiska föräldrarnas samtycke?

Vår bedömning är att Sydkorea inte bryter mot Barnkonventionens artikel 8. Barnrapporterna innehåller utförlig information om barnets bakgrund såsom namn och släktförhållanden. Däremot är lagstiftningen utformad så att den ger de biologiska föräldrarna rätt till sekretess.

Sydkorea har ett välreglerat system för ursprungssökning i enlighet med artikel 8 i Barnkonventionen. KAS – Korea Adoption Services har som uppgift att arbeta för adopterade och adopterades rättigheter. Lagstiftningen ger många rättigheter, bland annat rätt till återresa och rätt till information om sitt ursprung.

Du nämner att om de biologiska föräldrarna dör så får den adopterade inte ut information om exempelvis biologiska syskon. Det är en av de punkter vi upplever som problematiskt och vi har sedan länge lyft denna fråga vid besök hos olika aktörer i Sydkorea i syfte att påverka.

Hur ser ni på att Sydkorea inte har ratificerat Haagkonventionen, trots att landet har lovat detta sedan 2013?

Sydkorea följer de grundläggande principerna för internationell adoption som finns i Haagkonventionen, men vi hade önskat att Sydkoreas ratificering av Haagkonventionen hade gått snabbare. Arbetet med att omarbeta lagen pågår fortfarande. Vi lyfter alltid denna fråga när vi besöker myndigheter och andra aktörer i Sydkorea. Vi förmedlar de erfarenheter som gjorts i andra länder i samband med ratificeringen och implementeringen av Haagkonventionen.

Hur reagerar ni på att Svenska ambassaden i Seoul uppger för Mfof att det finns en utbredd medvetenhet om allvarliga oegentligheter gällande adoptioner från Sydkorea?

Det är viktigt att påpeka att Adoptionscentrum började förmedla adoptioner från Sydkorea 1980, tidigare skedde förmedlingen via Socialstyrelsen.

Ambassaden har på en samrådsfråga från MFoF i augusti 2019 uppgett att ”ambassaden finner att det idag råder en generellt god praxis vad gäller adoptionerna från Sydkorea till Sverige. Sydkorea har ett väl fungerande rättssystem och adoption beslutas numera av domstolar.” Vi kan inte se att ambassaden skriver om allvarliga oegentligheter i sin officiella rapport. De nämner dock att det förekommit brister framför allt i adoptioner på 60, 70 och 80-talet, decennier som alltså i huvudsak hanterades av andra aktörer än Adoptionscentrum.

När adoptionerna startade från Sydkorea var det ett mycket fattigt land som nyss genomgått ett krig. Det fanns många övergivna barn, stora brister i administration och landet var mycket resursfattigt.

Vår samlade bedömning är idag att lagar och riktlinjer säkerställer att adoptionerna från Sydkorea är både rättssäkra och med barnperspektiv och barnets rätt i fokus. Det är en utveckling till det bättre som vi har sett i alla länder som vi arbetar i.

2013/2014 förmedlade SWS, via AC, 41 barn till Sverige, vars mammor hade skrivit på samtycke till adoption redan innan födseln. Detta strider mot Haagkonventionen och mot “Special Adoption act”. Har ni kommunicerat detta till berörda familjer i Sverige?

Påståendet är felaktigt. Det är första gången vi möter det, men vi har granskat akterna för perioden och kan se att samtycke har skrivits på efter födseln i samtliga fall som vi förmedlat under 2013/14. Vi har också varit i kontakt med KWS för att kontrollera dessa uppgifter och de är mycket tydliga med att inga samtycken skett innan födseln. Mammorna hade även rätt att ångra sitt skriftliga samtycke ända fram tills domstolens adoptionsbeslut vann laga kraft och det inföll minst ett år efter samtycket.

Adoptionscentrum förmedlade totalt 48 adoptioner under denna period: 19 under 2013 och 29 under 2014.

Kina

Hur tycker ni att samarbetet med den kinesiska adoptionsmyndigheten fungerade?

Under alla de år vi arbetat med den kinesiska centralmyndigheten har samarbetet fungerat väl. CCAA/CCCWA har alltid visat intresse för våra synpunkter och alltid besvarat våra förfrågningar under åren. Vi och våra blivande adoptivföräldrar har uppskattat den förutsägbara informationen om adoptionsprocessen som i det stora hela har stämt.

Varför drog ni tillbaka er auktorisationsansökan gällande Kina?

Utvecklingen i Kina har lett till att endast ett fåtal barn nu är aktuella för adoption. Av dessa barn blir 95% adopterade av kinesiska föräldrar. De barn som idag är aktuella för internationell adoption har så pass omfattande funktionsnedsättningar att adoptionsorganisationerna behövs mer än någonsin. Det var därför, med sorg i hjärtat, som vi efter flera år ändå fått acceptera att våra sökande inte är beredda att ta emot barn med dessa särskilda behov. Vi beslutade oss därför att inte ansöka om förnyad auktorisation för Kina, utan endast avsluta pågående ärenden.

Vi är medvetna om att det, enligt internationella konventioner, är ursprungslandets ansvar att utreda barnens bakgrund. Men, hur arbetade ni för att säkerställa att barnen verkligen var övergivna?

Precis som du skriver så är det ursprungslandets ansvar att utreda barnens bakgrund. Vi har besökt barnhem och sett att de var fulla av barn. På grund av ettbarnspolitiken tvingades, som du vet, föräldrar att lämna ifrån sig sina barn. Detta är en verklighet som vi förhållit oss till. Vi menar att barnhem inte är lämpliga hem för barn. Vårt uppdrag är, att inom ramen för statliga regelverk, medverka till att barn får växa upp i familjer.

Hur säkerställde ni att donationerna (3000 dollar/barn) verkligen gick till barnhemmen och barnen?

Det fanns en vårdavgift som ingick i adoptionsavgiften och användes för att förbättra livskvalitén för de barn som blev kvar på barnhemmen. Detta var och är inget unikt för Kina. Då vi besökte barnhemmen på plats kunde vi se att standarden ökade efter hand, barnen fick det bättre och personalen vidareutbildades i barns behov. Samtliga vårdavgifter fick vi kvittoredovisning för. NIA/MIA/MFoF samt CCAA/CCCWA sanktionerade vårdavgiften. Vi har aldrig sett dessa avgifter som någon donation, utan som en obligatorisk vårdavgift.

Ni förmedlade adoptioner från ett antal barnhem som blev utpekade i Hunanskandalen 2005. Vad gjorde ni för att utreda uppgifterna om att barnhemmen hade köpt barn som egentligen inte var föräldralösa och sedan skrivit i dokumenten att de var det?

Oegentligheterna utreddes noggrant av ansvariga i Kina. Det handlade om upphittade barn som lämnats till barnhem av privatpersoner som av barnhemmen erhållit ersättning. Att lämna upphittade barn till barnhem är i sig inte olagligt, men att ta emot ersättning för detta är inte tillåtet. I samband med att en officiell delegation från Kina besökte Sverige i maj 2006 informerades den svenska centralmyndigheten om oegentligheterna där ett 80-tal barn berördes. Några av barnen hade blivit adopterade till USA och Europa varav fyra hade kommit till Sverige, ingen av adoptionerna var förmedlad av Adoptionscentrum. Den kinesiska delegationen var tydlig med att alla legala förutsättningar för adoptionerna var uppfyllda.

Både adoptionsorganisationerna och den svenska centralmyndigheten såg allvarligt på det inträffade. Dialoger fördes mellan svenska och kinesiska myndigheter. De ansvariga i Kina redogjorde för den utredning som gjordes och de åtgärder som den ledde till. Centralmyndigheten i Kina vidtog åtgärder för att säkerställa att detta inte inträffar igen, bland annat genom återkommande kontroller och utbildningar av lokala provinsmyndigheter samt barnhem i hela landet. Under denna period skrev Kina på och ratificerade Haagkonventionen om internationell adoption och implementerade konventionen under 2007. Den svenska centralmyndigheten besökte den kinesiska centralmyndigheten i mars 2007 för att fortsätta dialogen i ärendet. Den svenska myndigheten har, så vitt vi vet, därefter kontinuerligt tagit upp frågan om risken för oegentligheter vid adoption av barn från Kina med den kinesiska centralmyndigheten och svenska ambassaden i Peking.

Funderade ni över risken att Kina, som är en kommunistisk diktatur, kanske vill släta över och förminska oegentligheter?

Se svar på förra frågan.

Vi har träffat en familj som adopterat från Kina, via AC, efter att landet ratificerat Haagkonventionen. När de senare hittade flickans rötter visade det sig att hon var stulen av polis. Hur reagerar Adoptionscentrum på det här?

Vi kan inte och får inte kommentera enskilda fall.

På grund av ettbarnspolitiken tvingades föräldrar att lämna ifrån sig sina barn, vilket är beklagligt. Det är ett stort steg fram för mänskliga rättigheter och barns rätt att den politiken äntligen upphört. Faktum är, att barnhemmen under ettbarnspolitiken var fulla av barn utan hopp om att få växa upp i en familj i ursprungslandet. Vi svenska adoptionsorganisationer är partipolitiskt oberoende och arbetar för barns rättigheter. Vår utgångspunkt är alltid att barnhem inte är hem för barn.

En tidigare anställd på Adoptionscentrum anser att AC saknar barnperspektiv, att det när databasen över "adopterbara" barn öppnar råder en “klappjakt” på barn. Samt att ni objektifierar dem, genom att kommentera barnens utseende. Hur reagerar du på det?

Vi kan inte kommentera detta, uttalandet får stå för den personen.

FFIA avslutade sin verksamhet 2014 på grund av arbetssättet med databasen. Hur har ni resonerat kring det?

Adoptionscentrum har inte haft några problem med CPIS (den kinesiska databasen). Eftersom det fanns barn som behövde familj och vi hade sökande som ville adoptera från Kina var det aldrig aktuellt för oss att avsluta en välfungerande verksamhet 2014.

FFIA uppger att de erbjuder alla adopterade (vars adoptioner de förmedlat) ett DNA-test. Är det något ni också funderat över?

Vi tycker att det är ett fint erbjudande och skulle önska att detta kunde erbjudas alla adopterade från Kina genom svenska statens försorg.

I UD-rapporter om Kina från 2015 respektive 2019 står det att “handel förekommer med barn för illegal adoption”. Hur ser ni på den informationen?

Handel med barn är aldrig adoption utan barnhandel. Tyvärr är inte Kina på något sätt unikt när det gäller barnhandel, utan dessa fruktansvärda brott förekommer i många av världens länder. De adoptioner från Kina som vi förmedlade under de angivna åren var alla barn med multipla särskilda behov. Vi är övertygade om att dessa barn, såväl i Kina som i andra länder, blir övergivna på grund av sina särskilda behov och ingenting annat.

artikeln uppdaterades 18 januari 2023