När min man Kurt och jag skulle adoptera gick vi Adoptionscentrums föräldrautbildning. Det var ju lokalavdelningarna som höll i den på den tiden. O, vad spännande det var!
Det där är nu 25 år sedan men jag känner ännu det där pirret när jag tänker tillbaka på den tiden. Vi var sex otåligt väntande par som gick cirkeln den våren och vi fortsatte att träffas när cirkeln var slut. Vi hade behov av att fortsätta vårt nätverk. På den tiden satt man inte ensam och surfade på nätet för att få reda på senaste händelserna inom adoptionsvärlden, utan vi luslästemedlemstidningen Att adoptera och berättade för varandra om allt nytt om adoption som vi lyckades få reda på. Jag och min man blev snart aktiva i lokalavdelningen för det var ju också ett sätt att vara nära händelsernas centrum och träffa andra adoptivföräldrar.
På Linneadagen ett år senare ringde Birgit från kansliet och berättade att det fanns en liten flickbebis i Sydkorea som vi kunde få bli mamma och pappa till. Hurra! Vi döpte henne till Linnea. Linnea från Korea. På den tiden var väntetiden från Sydkorea tre år, så Linnea fick med tre års mellanrum följa med till Sydkorea och hämta sina två bröder. Först Viktor som nu är 21 och sedan Filip som är 18.
Adoption är ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Det är också fantastiskt hur adoptivföräldrar i alla tider bildat lokala nätverk, stöttat och utbildat varandra. Och det är fantastiskt varje gång ett övergivet barn får nya föräldrar.
När barnen var små fortsatte jag att vara aktiv medlem i lokalavdelningen, hjälpte till med julfesterna, informerade om adoption i samhället och var kontaktperson för sökande som behövde prata och ställa frågor. Men så småningom växte både barnen och vi föräldrar ifrån julfesterna och mitt intresse för adoption fick istället ett nytt fokus. Som kontaktperson och senare som ordförande i AC Göteborg fick jag regelbundet resa till Stockholm för att delta i adoptionskonferenser och utbildningshelger. Jag lärde mig alltmer om adoption och fick framförallt ökad inblick i Adoptionscentrums förmedlingsarbete och biståndsarbete för övergivna barn ute i världen. Jag blev mycket imponerad av den orubbliga etik och målinriktade uthållighet som präglar Adoptionscentrums arbete både i Sverige och i utlandet.
När jag fick frågan om jag ville vara med i Förbundsstyrelsen så tvekade jag inte särskilt länge. Det kändes helt rätt att ägna en del av min fritid åt att försöka dra något litet strå till stacken. Som Förbundsstyrelseledamot har jag engagerat mig både i medlemsverksamheten och nätverkandet på hemmaplan och i det internationella samarbetet med andra seriösa adoptionsorganisationer i Norden och Europa. Dessa olika verksamhetsområden är båda lika viktiga för att göra Adoptionscentrum till det vi vill att det ska vara: en aktiv och stark medlemsorganisation och en internationell barnrättsorganisation att räkna med och som man kan vara stolt över.
Jag är aktiv medlem i Adoptionscentrum för att mina barn är adopterade och jag alltså alltid kommer att vara adoptivförälder. Det är ett livslångt åtagande. Barnens intresse växlar, men närhelst de känner för det kan vi ha långa och intressanta samtal om adoption. Då finns jag där.
Mona Arfs
Förbundsstyrelsen