Jag heter Magnus Wiklund och är ordförande i Adoptionscentrums lokalavdelning i Östergötland och jag tänkte berätta varför.
November 2006 kom vi hem från Kina med Sofie, drygt 1 år gammal och hon har idag hunnit bli 4,5 år. Hela adoptionsprocessen flöt väldigt bra, resan till Kina blev helt problemfri och anknytningsprocessen hemma har fungerat mycket bra.
Sent på hösten 2007 blev jag uppringd från Adoptionscentrum, det var valberedningen som sökte nya frivilliga till styrelsen. Jag måste erkänna att det tog ett tag innan jag förstod att det inte var kansliet som ringde, utan det var vår lokalavdelning i Östergötland som ringde. Vi hade inte haft någon kontakt med dem innan. Jag funderade ett tag på erbjudandet att ställa upp och tackade ja, vi hade ju haft en ganska tacksam adoption och energi fanns ju över.
Då vi valde Kina som land hade vi ju fördelen att det finns en Kina-lista som är ett mycket aktivt forum för både blivande och hemkomna föräldrar, så vi var ganska väl förberedda på många områden. Nu inser jag ändå hur stor skillnad det är att prata med någon som har varit med om samma resa, inte bara den fysiska resan, utan hela adoptionsprocessen. Det är ju en fantastisk resa på många sätt och det är ofta helt olika procedurer beroende på vilket land man valt. Man får ju ganska mycket frågor om adoptionen, både innan och efter man kom hem, dels från nära och kära och faktiskt även från helt okända.
Det man dock saknar när man träffar alla dessa människor, är svaren på ens egna frågor, frågorna som kräver svar baserat på erfarenhet.
När man tagit beslutet att gå vidare med adoption, så är man oftast väldigt fokuserad på hur det går till just då, hur väljer man land?, vad måste man göra själv?, vad kostar det? osv, men man tänker inte så speciellt mycket på det som händer när man kommit hem, när ska man berätta för barnet om sitt ursprung, ska man göra det direkt eller ska man vänta ett par år? Det finns givetvis ingen instruktionsbok för detta, utan är ju helt individuellt, men genom att andra berättar om sina erfarenheter så kan man få många tips som kan hjälpa en på vägen.
Det är just precis detta som lokalavdelningarna är till för, informera, svara på frågor, arrangera lokala aktiviteter och helt enkelt vara ett stöd för både väntande och hemkomna föräldrar och givetvis adopterade barn och ungdomar. Många gånger kan man få svar utan att man frågar något, det kan räcka med att bara närvara över en kopp kaffe och lyssna.
De allra flesta som är aktiva i avdelningarna runt om i landet är glada amatörer med stor erfarenhet av adoptioner och det räcker oftast väldigt långt.
Nu när vi dessutom sitter med en helt ny webbportal, så kommer vi avdelningsaktiva att få tillgång till ett mycket bra verktyg att nå ut med information till medlemmarna och medlemmarna kan själva skapa ett eget informationsflöde genom att starta bloggar och egna diskussionsgrupper på hemsidan.
Jag kan rekommendera att ta kontakt med sin lokala avdelning om man är osäker på något och det är viktigt att påpeka att man inte måste vara medlem för att fråga. Vi kan inte allt, men vi har ju alla förutsättningar att ta reda på mycket och vi vill hjälpa till. Har man inga frågor kan man ändå vara medlem och därmed stödja verksamheten och vårt arbete att jobba för det viktigaste av allt, Barns rätt till föräldrar!
Magnus Wiklund
Ordförande i AC Östergötland