Adoptionsprocessen är inte slut för att man kommit hem med sitt barn. Återrapporterna till barnets födelseland är en mycket viktig del som pågår från 6 månader till närmare 18 år beroende på land/kontakt och barnets ålder.
Utländska adoptioner är ofta en kontroversiell fråga i barnets födelseland. Många frågar sig vad som egentligen händer med barnen i det nya landet. Blir barnen verkligen älskade, blir de riktiga medlemmar i sina nya familjer? Vad säger de nya släktingarna? Vänner och bekanta i övrigt; kommer de att acceptera detta barn, som har ett främmande ursprung?
Det finns de i barnets hemland som är övertygade om att han eller hon skulle ha fått det bättre på ett barnhem i sitt eget land än hos adoptivföräldrar utomlands. Det finns de som av omsorg om barnen skulle vilja stoppa internationella adoptioner.
Men det finns också människor som är övertygade om att en familj är det bättre alternativet för barnet, även om familjen bor i Sverige. De som medverkar i en utländsk adoption kritiseras ofta och behöver kunna bevisa att deras medverkan till beslutet var riktigt. De måste kunna göra detta i varje enskilt fall.
Oftast sparas återrapporterna i ursprungslandet och många adopterade som gjort återresor har kunnat få ta dem av dessa när de besökt sitt födelseland, vilket varit mycket betydelsefullt. Det blir en bekräftelse på att människor i ursrpungslandet brytt sig om hur det gått för dem!
Återrapporteringen är en förutsättning för att en kontakt ska kunna placera barn utomlands överhuvudtaget. Den är också ett villkor för Adoptionscentrums fortsatta möjligheter att hjälpa barn och föräldrar att få varandra. Enligt Adoptionscentrums stadgar kan därför en familj som missköter rapporteringen inte räkna med Adoptionscentrums hjälp vid en framtida adoption.
Information om vad som gäller för de olika länderna finns på respektive landsida, se rubriken Länderna och fliken Återrapporter.
Till höger finns länkar till länder där Adoptionscentrum inte längre har någon adoptionsverksamhet.